My life is not what it used to be
Jag är trött på att gråta mig till sömns varje natt.. Alla sömnlösa nätter när jag inte kan göra något annat än att gråta och hoppas på att jag kommer att må bättre någon dag och hitta tillbaka till mig själv. Alla tankar som snurrar runt i huvudet om och om igen och känslan av att inte räcka till som skrämmer en så mycket att man till sist backar för att man inte litar på sig själv. Tanken som sporrar en i huvudet hela tiden att du måste vara stark, du måste stå på dig och längtan efter att tiden ska läka alla sår som ligger och skaver under ytan. Alla måsten om hur det borde vara, som man inte riktigt uppnår för att man tappat tråden man en gång hade. Hela tiden döms man för att man gjorde ett litet felsteg man själv inte visste om och plötsligt finns det ingenting som man kan göra. Finns det någon där ute som vill hjälpa någon att stå rakt när man fallit så långt ner att man inte längre kan resonera kring sina egna val. Man bara fortsätter att leva livet, gör det man blir tillsagd utan att njuta av det. Hur kunde det bli såhär? Varför gjorde du såhär mot mig? Och frågan jag ställer mig hela tiden, vad har jag gjort för att förtjäna det? Ser du nu, hur illa du egentligen har gjort mig? Det tror jag inte. Men jag kan inte skylla allt på dig längre, du finns inte längre i min värld, det är mitt ansvar att ta hand om mig själv nu. Det enda jag kan göra är bara att hoppas och tro på att livet är bättre än såhär.
Kommentarer
Trackback
